En dag i Weimarrepubliken

Benno Ohnesorg har inte bara fått inta rollen som den tändande gnistan i det politiska skeende i Västtyskland som i förlängningen utmynnade i vänsterterrorism, han har också blivit något av en kulturell ikon, vilket bl.a. Marisha Pessls roman Special Topics in Calamity Physics är ett exempel på, då en av karaktärerna i boken radikaliserades av att vara åsyna vittne då Ohnesorg sköts av den tyska polisen. När det nu kommer nya uppgifter om Ohnesorgs död så kullkastar det kanske inte hans roll som emblematisk figur i den moderna politiska historien, men det kan kanske vara på sin plats att göra ännu ett försök att relativisera både hans egen betydelse för den vidare utvecklingen och att titta närmare på den kontext inom vars ramar nämnda utveckling ägde rum.

Det är säkert en händelse som ska hänföras till slumpens skördar (eller möjligtvis betraktas som ett exempel på synkronicitet), men vid en första anblick verkar det närmast ödesmättat att en person med Ohnesorgs namn betraktas som det första offret i en våldsspiral som snart skulle eskalera i allt hastigare takt. Det innebär emellertid inte på något sätt att den västtyska vänstern var sorglös innan skotten föll, och att den västtyska demokrati som de angrep var vare sig fläck- eller invändningsfri. Det faktum att Västtyskland vid den här tiden styrdes av ”Den stora koalitionen”, d.v.s. ett samarbete över blockgränserna mellan CDU/CSU och SPD, något som i praktiken gjorde att ett redan dessförinnan ytterst marginellt utrymme för politiska alternativ bortom mitten-/högerfåran i princip blev obefintligt, togs knappast emot med blida ögon av den radikala vänstern. När den västtyska regeringen också ägnade sig åt ett öppet diktaturkramande och dessutom som NATO-medlem var en viktig bundsförvant i USA:s krig i Vietnam, samtidigt som det fanns en uppenbar ovilja mot att ta göra upp med landets nazistiska förflutna så är det kanske inte så konstigt att frustrationen växte på vissa håll. Samtidigt bör man ha i åtanke att det bara var en ytterst liten del av den västtyska vänstern som valde att använda sig av våld som politiskt vapen och att det riktats oproportionerligt stor uppmärksamhet mot just det vänsterextrema våldet i Tyskland, medan exempel på högerextremistisk våld i de flesta fall förbigåtts med tysthet eller i varje fall inte på långa vägar ansetts ha samma dignitet som motsvarande handlingar från vänstern. Ett färskt exempel på det är att när det för några månader sedan avslöjades att en nynazistisk gruppering ägnat sig både åt bombattentat och åt att mörda invandrare, något som dessutom uppenbarligen har fått pågå ett antal år utan att polisen ens kommit i avlägsen närhet av den insats som gjordes i kampen mot vänsterterrorismen, så var det en snabbt förbiglimtande nyhet som försvann lika fort som den dök upp. Men det är ju som bekant skillnad på folk och folk, för medan Röda Arméfraktionens offer fick statsbegravningar får de som drabbats av det högerextrema våldet nöja sig med 10000 Euro i ersättning från den tyska staten, vilket givetvis är en alldeles utmärkt indikation på vilken vikt den västerländska demokratin egentligen fäster vid den enskilde individens okränkbara värde. Fast kanske ska det faktum att ett drygt 20-tal förutvarande medlemmar av NSDAP innehaft ministerposter i Tyskland efter andra världskriget, med förbundskansler Kurt Georg Giesinger som den mest prominente i kretsen, betraktas som just en beredvillighet att värdera människor på ett öppet och fördomsfritt sätt, även om tystnaden i de fallen också måste vägas gentemot den uppmärksamhet som Joschka Fischers förflutna i vänsterextrema kretsar har rönt långt utanför Tysklands gränser.

När det nu avslöjats att polismannen Karl-Heinz Kurras i praktiken avrättade Benno Ohnesorg med berått mod, och att övriga inblandade polismän i sann kollegial anda gjorde allt för att Kurras skulle slippa ställas till ansvar för sin gärning så är det kanske av vikt att inte ge just den handlingen en alltför uttalat politisk innebörd, dess konsekvenser till trots. Att sedan Kurras uppenbarligen var avlönad av Stasi gör onekligen att historien får ytterligare en ironisk knorr, för om det nu var så att han agerade för att blåsa under missnöjet från vänster, vilket i och för sig förefaller en smula långsökt, så går det ju att ”rättfärdiga” hans handling enligt samma ”logiska” mönster som låg bakom RAF:s agerande, d.v.s. som en handling avsedd att uppenbara inneboende brister i den västtyska demokratin. När det västtyska rättsväsendet sedan reagerade på det sätt som det gjorde genom att frikänna Kurras från alla anklagelser, så kunde det givetvis tolkas som en bekräftelse på att den radikala vänsterns världsbild var korrekt. Och nog säger det något om ett samhälles demokratiska status om poliskåren tycker sig ha rätt att ägna sig åt utomrättsliga avrättningar, och schablonbilden av att poliskårer i allmänhet tenderar att vara mera repressiva gentemot vänstern får onekligen något skarpare konturer. Det finns ju för övrigt en uppenbar svensk parallell till Ohnesorgs död, och det rör sig givetvis om EU-toppmötet i Göteborg 2001, då den svenska polisen inte bara betedde sig skrämmande inkompetent utan även begick flagranta övergrepp. Att detta, precis som i det västtyska parallellfallet, skedde utan någon som helst straffrättslig påföljd för de inblandade poliserna behöver kanske inte ens nämnas, även om misstanken att det är lättare att få en kamel genom ett nålsöga än att få en polis åtalad vid den här typen av situationer givetvis är helt ogrundad… Bland ytterligare likheter mellan händelserna kring Ohnesorgs död och de s.k. Göteborgskravallerna kan bl.a. nämnas det faktum att den svenska polisen, på samma sätt som den tyska gjorde vid demonstrationen mot Shahen, såg genom fingrarna och rentav hjälpte, motdemonstranter från högern, samtidigt som man gick betydligt hårdare åt vänstern med aktionen mot Hvitfeldska som ett extremt exempel på det sistnämnda. Det bör också enbart skrivas på turens konto att Hannes Westberg, till skillnad från Ohnesorg, inte blev ännu ett offer för dödligt våld från polisens sida, även om det knappast är troligt att det hade fått samma politiska återverkningar som i det tyska fallet, något som i sig är ännu ett bevis för att den sociala kontexten är väl så viktig som den enskilda händelsen när man ska bedöma vad som vid en ytlig betraktelse kan förefalla vara avgörande vändpunkter i historien. Så kanske ska Ohnesorgs död först och främst ses som en symbolisk händelse som knappast hade fått den betydelse den fick om inte den politiska grunden redan hade lagts långt innan skotten föll. Detta undanröjer givetvis på intet sätt det tragiska och fullkomlig onödiga i hans död, men som alltid när det handlar om politiska skeenden på ”högre nivå” så får individen finna sig i att bli en bricka i ett spel som han själv inte har någon kontroll över. Benno Ohnesorg blev det första bondeoffret i en skoningslös politisk kamp, men om våra demokratiska anspråk ska ha någon som helst trovärdighet så förtjänar det samtidigt att poängteras att en bonde har väl så stort existensberättigande som en kung, ett faktum som alltför ofta glöms bort eller rentav förnekas av många föregivna demokrater.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/dodsskott-mot-student-kan-ha-varit-avsiktligt

http://www.spiegel.de/politik/deutschland/0,1518,808598,00.html

http://expo.se/2011/minst-nio-mord-utforda-av-en-nazistgrupp-i-tyskland_4504.html