Det är säkert en händelse som ska hänföras till slumpens skördar (eller möjligtvis betraktas som ett exempel på synkronicitet), men vid en första anblick verkar det närmast ödesmättat att en person med Ohnesorgs namn betraktas som det första offret i en våldsspiral som snart skulle eskalera i allt hastigare takt. Det innebär emellertid inte på något sätt att den västtyska vänstern var sorglös innan skotten föll, och att den västtyska demokrati som de angrep var vare sig fläck- eller invändningsfri. Det faktum att Västtyskland vid den här tiden styrdes av ”Den stora koalitionen”, d.v.s. ett samarbete över blockgränserna mellan CDU/CSU och SPD, något som i praktiken gjorde att ett redan dessförinnan ytterst marginellt utrymme för politiska alternativ bortom mitten-/högerfåran i princip blev obefintligt, togs knappast emot med blida ögon av den radikala vänstern. När den västtyska regeringen också ägnade sig åt ett öppet diktaturkramande och dessutom som NATO-medlem var en viktig bundsförvant i USA:s krig i Vietnam, samtidigt som det fanns en uppenbar ovilja mot att ta göra upp med landets nazistiska förflutna så är det kanske inte så konstigt att frustrationen växte på vissa håll. Samtidigt bör man ha i åtanke att det bara var en ytterst liten del av den västtyska vänstern som valde att använda sig av våld som politiskt vapen och att det riktats oproportionerligt stor uppmärksamhet mot just det vänsterextrema våldet i Tyskland, medan exempel på högerextremistisk våld i de flesta fall förbigåtts med tysthet eller i varje fall inte på långa vägar ansetts ha samma dignitet som motsvarande handlingar från vänstern. Ett färskt exempel på det är att när det för några månader sedan avslöjades att en nynazistisk gruppering ägnat sig både åt bombattentat och åt att mörda invandrare, något som dessutom uppenbarligen har fått pågå ett antal år utan att polisen ens kommit i avlägsen närhet av den insats som gjordes i kampen mot vänsterterrorismen, så var det en snabbt förbiglimtande nyhet som försvann lika fort som den dök upp. Men det är ju som bekant skillnad på folk och folk, för medan Röda Arméfraktionens offer fick statsbegravningar får de som drabbats av det högerextrema våldet nöja sig med 10000 Euro i ersättning från den tyska staten, vilket givetvis är en alldeles utmärkt indikation på vilken vikt den västerländska demokratin egentligen fäster vid den enskilde individens okränkbara värde. Fast kanske ska det faktum att ett drygt 20-tal förutvarande medlemmar av NSDAP innehaft ministerposter i Tyskland efter andra världskriget, med förbundskansler Kurt Georg Giesinger som den mest prominente i kretsen, betraktas som just en beredvillighet att värdera människor på ett öppet och fördomsfritt sätt, även om tystnaden i de fallen också måste vägas gentemot den uppmärksamhet som Joschka Fischers förflutna i vänsterextrema kretsar har rönt långt utanför Tysklands gränser.

När det nu avslöjats att polismannen Karl-Heinz Kurras i praktiken avrättade Benno Ohnesorg med berått mod, och att övriga inblandade polismän i sann kollegial anda gjorde allt för att Kurras skulle slippa ställas till ansvar för sin gärning så är det kanske av vikt att inte ge just den handlingen en alltför uttalat politisk innebörd, dess konsekvenser till trots. Att sedan Kurras uppenbarligen var avlönad av Stasi gör onekligen att historien får ytterligare en ironisk knorr, för om det nu var så att han agerade för att blåsa under missnöjet från vänster, vilket i och för sig förefaller en smula långsökt, så går det ju att ”rättfärdiga” hans handling enligt samma ”logiska” mönster som låg bakom RAF:s agerande, d.v.s. som en handling avsedd att uppenbara inneboende brister i den västtyska demokratin. När det västtyska rättsväsendet sedan reagerade på det sätt som det gjorde genom att frikänna Kurras från alla anklagelser, så kunde det givetvis tolkas som en bekräftelse på att den radikala vänsterns världsbild var korrekt. Och nog säger det något om ett samhälles demokratiska status om poliskåren tycker sig ha rätt att ägna sig åt utomrättsliga avrättningar, och schablonbilden av att poliskårer i allmänhet tenderar att vara mera repressiva gentemot vänstern får onekligen något skarpare konturer. Det finns ju för övrigt en uppenbar svensk parallell till Ohnesorgs död, och det rör sig givetvis om EU-toppmötet i Göteborg 2001, då den svenska polisen inte bara betedde sig skrämmande inkompetent utan även begick flagranta övergrepp. Att detta, precis som i det västtyska parallellfallet, skedde utan någon som helst straffrättslig påföljd för de inblandade poliserna behöver kanske inte ens nämnas, även om misstanken att det är lättare att få en kamel genom ett nålsöga än att få en polis åtalad vid den här typen av situationer givetvis är helt ogrundad… Bland ytterligare likheter mellan händelserna kring Ohnesorgs död och de s.k. Göteborgskravallerna kan bl.a. nämnas det faktum att den svenska polisen, på samma sätt som den tyska gjorde vid demonstrationen mot Shahen, såg genom fingrarna och rentav hjälpte, motdemonstranter från högern, samtidigt som man gick betydligt hårdare åt vänstern med aktionen mot Hvitfeldska som ett extremt exempel på det sistnämnda. Det bör också enbart skrivas på turens konto att Hannes Westberg, till skillnad från Ohnesorg, inte blev ännu ett offer för dödligt våld från polisens sida, även om det knappast är troligt att det hade fått samma politiska återverkningar som i det tyska fallet, något som i sig är ännu ett bevis för att den sociala kontexten är väl så viktig som den enskilda händelsen när man ska bedöma vad som vid en ytlig betraktelse kan förefalla vara avgörande vändpunkter i historien. Så kanske ska Ohnesorgs död först och främst ses som en symbolisk händelse som knappast hade fått den betydelse den fick om inte den politiska grunden redan hade lagts långt innan skotten föll. Detta undanröjer givetvis på intet sätt det tragiska och fullkomlig onödiga i hans död, men som alltid när det handlar om politiska skeenden på ”högre nivå” så får individen finna sig i att bli en bricka i ett spel som han själv inte har någon kontroll över. Benno Ohnesorg blev det första bondeoffret i en skoningslös politisk kamp, men om våra demokratiska anspråk ska ha någon som helst trovärdighet så förtjänar det samtidigt att poängteras att en bonde har väl så stort existensberättigande som en kung, ett faktum som alltför ofta glöms bort eller rentav förnekas av många föregivna demokrater.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/dodsskott-mot-student-kan-ha-varit-avsiktligt

http://www.spiegel.de/politik/deutschland/0,1518,808598,00.html

http://expo.se/2011/minst-nio-mord-utforda-av-en-nazistgrupp-i-tyskland_4504.html

Men vi lämnar Ohlsson därhän med konstaterandet att han i sina ljusa stunder trots allt ändå är en habil författare (något som för övrigt även Céline var/är, vilket i sig är ett bevis på att illa underbyggda, alternativt osmakliga, åsikter inte är något som nödvändigtvis inverkar negativt på en litterär gärning). Vi övergår istället till att granska en av Ohlssons vapendragare, DN:s ledarskribent Erik Helmerson, som uppenbarligen tycker sig leva i en värld där högern är satt på undantag, och detta inte minst då det handlar om den s.k. kultursfären. Att Helmersson trots allt lyckats göra karriär inom ett kulturliv som enligt honom själv lider av ”intellektuell inavel” kan väl i så fall tolkas på två sätt (då vi givetvis bortser alla de genetiska implikationer som begreppet ”inavel” kan tänka konnotera), d.v.s.: a) att hans tes är felaktig eller b) att han själv är ett lysande undantag som enbart har sin magnifika begåvning att tacka för det faktum att han nått den position han har.

Och det är fullt möjligt att det sistnämnda är fallet, men det faktum att Helmersson gör sig till talesman för en politiserad kultursyn, samtidigt som han själv faller in i den talkör vars enda och ständigt återkommande mantra utgörs av verop angående en påstådd vänstervridning av medierna, gör hans argumentation en smula ihålig. För Helmersson et consortes ligger det ingen motsägelse i att hävda att kulturlivet domineras av vänstern, trots att en snabb blick på ägarbilden inom svensk massmedia avslöjar en ägarkoncentration som är i det närmaste unik i ett globalt perspektiv, ett faktum som givetvis helt ignoreras av högerns representanter. En elak tolkning av ett sådant agerande skulle givetvis vara att dra samma slutsats som Frank Zappa gjorde, då han hävdade att den påstådda vänstervridningen av media var ett argument som högern använde sig av för att kunna vrida pressen ännu ett steg i riktning högerut. Men även om jag personligen är rätt förtjust i konspirationsteorier så tror jag nog att det argumentet skjuter en bit bredvid målet. Snarare handlar det om en intellektuell brist hos högern, en brist som manifesterar sig genom en uppenbar oförmåga att inta ett kritiskt perspektiv, vilket i första hand kan ses som ett resultat av att man huvudsakligen strävar efter att bevara existerande maktstrukturer snarare än efter att förändra dem.

Så även om Helmersson säger sig förespråka ett kulturliv som ägnar sig åt att granska globaliseringen, skattetrycket och/eller genusteorin så ska det knappast tolkas som att det handlar om att inta någon form av genuint radikal ståndpunkt, även om Helmersson antagligen betraktar sig själv som något av en sanningssägande rebell i ett hav av konformistiska vänstersekterister. Och frågan är väl också om en radikal hållning verkligen går att förena med Helmerssons förfäktande av att en Homo Economicus-modell ska appliceras på de människor som är verksamma inom kultursektorn. Det faktum att Helmersson i det avseendet väljer att plocka fram det grova artilleriet i form av libertarianen Robert Nozick (även om Nozick, för den som läser honom med ett kritiskt öga, nog bäst beskrivs som en filosofisk blindgångare) gör emellertid inte att hans teser därför blir mera hållfasta. För högern, och då inte minst i dess extremt marknadsliberala form, handlar det som alltid till syvende och sist om pengar, och Helmersson har uppenbarligen inga problem med att själv försvära sig åt den typen av ytterst reduktionistisk människosyn. Det är givetvis något som i förlängningen gör att det går att dra slutsatsen att Helmersson själv är betingad av den form av närmast pavlovska reflexer som gör att man dreglar så fort man ser en 50-lapp, ett beteende som måste sägas undanröja alla ansatser till verklig autonomi. Om Helmersson därmed också tror att problemet med vänsterns ”kulturella dominans” går att lösa genom att öka tjockleken på lönekuverten ska kanske låtas vara osagt, men det borde i varje fall ligga i linje med den argumentation som han framför. Själv väljer jag att tro att det finns individer som har andra drivkrafter än den egna vinningen, och det är självfallet en av anledningarna till att mina egna sympatier befinner sig på den ack så förkättrade kulturvänsterns sida. Men skulle det av någon anledning växa fram en intellektuellt trovärdig höger i det här landet är jag självfallet öppen för att ompröva mina ståndpunkter. Men något säger mig att så knappast lär bli fallet…

http://www.dn.se/ledare/signerat/kulturvanstern-svart-att-debattera-nar-alla-ar-overens

Påståendet från Uniflex att det handlar om missgrepp från en enskild anställd bör dock tas med en stor nypa salt, eftersom det har visat sig att flera bemanningsföretag använt sig av samma strategi. Man kan dessutom samtidigt tycka att det är en smula märkligt att man inte från Uniflex ledning välkomnar den typen av initiativ, eftersom företaget säger sig vara en organisation där flexibiliteten sätts i första rummet, något som givetvis bör leda till att de strävar efter att tänja på alla de gränser som finns inom den svenska arbetsmarknaden. Men som alla förstår handlar det givetvis i första hand om tom retorik, floskler och självglorifiering när Björn Örås, grundaren av Uniflex, hävdar att:
”Vi erbjuder en flexibilitet som är bra både för företaget och den anställde. Flera undersökningar har faktiskt visat att arbetstillfredsställelsen är högre i bemanningsföretag, man har en högre motivation. Och det finns så klart flera anledningar till det, men den viktigaste är nog att man alltid är uppskattad. Man tar ju in bemanningsföretag när det verkligen behövs folk, och då får man ofta höra ”hur hade vi klarat oss utan dig?”. Då känner man sig väldigt uppskattad.”
Huruvida den höga motivationen kvarstår när man anvisas till arbeten som inte överhuvudtaget existerar återstår väl ännu så länge att undersöka. Och om det faktum att man på gammalt gott manér förväntas att stå med om inte mössan så i varje fall telefonen i hand när den gode brukspatronen/bemanningsföretagaren är välvillig nog att dela ut allmosor i form av lågbetalda arbeten också bidrar till att man känner sig både uppskattad och tillfredsställd är kanske inte helt säkerställt. Men i herr Örås värld är det säkert så. Fast den världen verkar numera mest bestå av golfbollar och hål (och då inte i första hand, det bör noga poängteras, av de hål i huvudet som finns på de personer som släppt in bemanningsföretagen på den svenska arbetsmarknaden). Herr Örås har nämligen enligt egen utsago plöjt ner 400 miljoner skattade kronor i sitt skötebarn, golfbanan Bro Hof, en anläggning som väl givetvis i konsekvensens namn bör vara fri att nyttja för samtliga ”anställda” hos Uniflex, eftersom det är deras (uteblivna) pengar som har byggt banan. Men kanske skulle kontrasten bli för stor, för till skillnad från den slit- och slängpolicy som Örås bolag har gentemot dess anställda är han noga med att understryka att han betraktar golfbanan som ”ett väldigt långsiktig projekt”. Men det kan han uppenbarligen ha råd med, och det faktum att Uniflex personal inte har någon som helst möjlighet att få en långsiktig struktur på sina liv är givetvis helt ointressant för den typ av kapitalist som Örås utgör. Men det är väl samtidigt något av ett tidens tecken att han utsågs till årets entreprenör 2009, för övrigt av en styrelse där han numera själv ingår, vilket självfallet ger utmärkelsen en viss ”slagsida”. Ännu så länge har han väl en bit att vandra innan han nått upp till Terry Gous nivå, chef för det skandalomsusade bolaget Foxconn som under fullständigt vidriga förhållanden tillverkat komponenter åt Apple och dess numera avlidne grundare, den av någon outgrundlig anledning närmast helgonförklarade Steve Jobs. När herr Gou liknar sina anställda vid djur har han nämligen klivit in på en mark som svenska bemanningsföretag ännu så länge har undvikit att beträda. Men det har kanske först och främst att göra med att det svenska djurskyddet är bättre än den alltmer urholkade svenska arbetsmarknadslagstiftningen, än på att bemanningsföretagen faktiskt värnar om sina anställda…

http://www.dn.se/ekonomi/lurade-anstallda-for-att-dra-av-lon

http://www.aftonbladet.se/kampanj/seb/article8497680.ab

http://www.e24.se/business/utskalld-vd-liknar-anstallda-vid-djur_3286061.e24#xtor=AD-500-[e24]-[3286061]-[box]-[aftonbladet]-[]-[]

En lämplig utgångspunkt för en inblick i en bankdirektörs psyke är Clausens mejl till de anställda på Nordea, ett mejl i vilket han försöker rättfärdiga sitt eget och bankens agerande. Och uppenbarligen anser han, eller åtminstone förväntar han sig, att han har personalens helhjärtade stöd att falla tillbaka på, eftersom han säger sig veta att det, citat, ” är många som har försvarat och förklarat dessa frågor” inför media och upprörda bankkunder. Om det stöd han tycker sig känna också utgår från de omkring 2000 personer som kommer att sparkas från Nordea kan vi väl låta vara osagt, men man bör väl utgå ifrån att Clausen förutsätter att hans underlydande ska acceptera marknadens spelregler utan att knorra, även om det i det här fallet innebär att de själva blir arbetslösa medan han själv föräras en abnorm pension och en representationsvåning som skulle kunna inhysa en hel flyktingförläggning. Clausen framhåller också att det är ”tack vare alla medarbetares insatser [som Nordea] har utvecklats till en av Europas starkaste och största banker”, vilket säkert känns ytterst trösterikt för den banktjänsteman som genom sitt entledigande kan bidra till att öka Nordeas vinstmarginal ytterligare. I det här sammanhanget är väl Friedrich Schillers bevingade ord om att ”moren har gjort sin plikt, moren kan gå” ytterst tillämpbara, men det svek som de orden implicerar är nog knappast något som Clausen låter sig störas, och än mindre beröras/bevekas, av.

Det är överhuvudtaget svårt att i Clausens ”försvarstal” kunna utläsa något bevis för att han har den reflektionsförmåga, den etiska dimension och den förmåga till självständigt tänkande som man ska kunna kräva inte bara av bankdirektörer utan av alla väl fungerande samhällsvarelser. Men även om det har kommit undersökningar som visar att andelen sociopater är oproportionerligt hög inom näringslivet, så bör man givetvis akta sig för att inrangera någon i den gruppen utan ett omfattande empiriskt underlag. Kanske ska man istället tolka Clausens argumentation för sin sak som ett exempel på att han och hans gelikar i grunden är någon form av vulgärmarxister? (Att Nordeas styrelseordförande har ett förflutet som aktiv kommunist ska kanske inte tolkas som ett bevis för detta, inte minst då det i den sistnämndes fall, som så ofta när det rör sig om 68-rörelsen, handlar om en borgerlig småunge som gör ett tämligen patetiskt föräldrauppror innan han tar ett välavlönat jobb i pappas företag.) Man kan kanske tycka att en person som med all tydlighet har en kapacitet som vida överskrider oss vanliga dödliga (vilket man väl får utgå ifrån att Clausen har med tanke på storleken på hans ”lönekuvert”), också skulle vara i besittning av en förmåga att höja sig över den omgivning som han är satt att råda över. Men det är uppenbarligen minst lika svårt för en bankdirektör att frigöra sig från de materiella betingelser som styr hans liv som det var för Marx’’ proletariat, och ännu så länge är det uppenbarligen så att bankdirektörer utgör en ”klass i sig” snarare än en ”klass för sig”, om det nu inte är så att deras ”äkta” klassmedvetande först och främst syftar till att göra dem till oreflekterande verktyg för de kapitalistiska institutioner som de företräder.

I vilket fall som helst så är Clausens huvudsakliga rättfärdigande för de ersättningar han får av den typen som man vanligtvis först och främst brukar förvänta sig höra från barn som ännu inte utvecklat en social och emotionell disposition som gör att de kan gå bortom den egna snäva horisonten. I Clausens fall handlar det kanske inte om att han slog Lisa för att Kalle och Bertil också gjorde det, men ”ursäkten” att hans ”lön och pension var i samma storleksordning som andra nordiska bank-vd:ars” är givetvis en exakt kopia av den typen av argumentation. När sedan Clausen försöker rättfärdiga sig med att två av de övriga storbankernas vd:ar har högre lön än vad han själv har så är det svårt att tolka det annat än som en argumentation som ligger helt i linje med att försvara faktumet att jag gav Lisa en örfil med att Kalle och Bertil minsann gav henne två.

Det är givetvis skrämmande (och samtidigt ofrivilligt komiskt) att en central representant för det marknadssamhälle inom vilket vi alla ska utvecklas till fria varelser så fullständigt saknar förmåga till självständigt agerande eller tänkande, och vi får väl hoppas att Clausen visar större autonomi i sitt faktiska arbete, även om vi kanske inte ska vara alltför säkra på det. Någon utpräglad förmåga att ifrågasätta sakernas tillstånd från grunden förefaller i varje fall inte föreligga, men i det fallet är ju Clausen i gott sällskap inom den svenska nomenklaturan (vilket inte minst Håkan Juholts agerande är ett lysande exempel på). Vad som är mest stötande, att en individ som har 144000:- i månadslön ”behöver” bostadsbidrag eller att någon överhuvudtaget kan anses vara värd en lön på 10 miljoner om året och ett pensionsavtal som är lika stort som Malis bruttonationalprodukt, är kanske inte helt enkelt att svara på. Men i ingendera fallet förefaller det finnas någon form av grundläggande ifrågasättande av det system som gör det möjligt för makteliten att korpa åt sig löner, förmåner och bidrag bortom alla gränser för det rimliga. Och kanske är det just det orimliga i det hela som gör att det är så svårt att sätta stopp för företeelsen ifråga? Kanske handlar det till syvende och sist om ett slags symboliskt kapital, om än av väl så reell art? Någonstans smyger sig tanken in att bankdirektörer (och politiker) är en form av organiska märkesvaror, med allt vad det innebär. I grund och botten innehåller de samma skraltiga och mer eller mindre dysfunktionella komponenter som vem som helst, men på samma sätt som en vara märkt med Armani eller Gucci kan få konsumenten att lätta på lädret på ett sätt som han/hon aldrig skulle ha gjort om det istället hade stått Coop, så får etiketterna ”bankdirektör” och ”statsministerkandidat” oss att gå med på att betala oerhört mycket mer än vad varan egentligen är värd. Och kanske har Clausen trots allt egentligen inget val, i den ytterst symboliska ordning som den ekonomiska sfären utgör kan han inte agera självständigt och frigöra sig från den ”järnhårda lönelag” som i det här fallet säger att han måste ha avsevärt mycket mer betalt än vad någon överhuvudtaget kan sägas vara värd. För om han, av någon outgrundlig anledning, skulle visa prov på ett självständigt tänkande och civilkurage och bestämma sig för att han ”bara” är värd en tiondel av den lön han nu uppbär så skulle han devalvera inte bara sitt eget värde utan också per automatik Nordeas. Ett mera glasklart exempel på fetischism är svårt att hitta, och har man den typen av symboliskt och rituellt agerande i åtanke så är det kanske inte så svårt att förklara bankernas uppenbara oförmåga att värdera den faktiska substansen i sina affärer på ett korrekt sätt. För i en värld av kulisser kan vem som helst tappa orienteringen.

Clausen har dock inte enbart problem med att ta ut en egen kompassriktning, han gör också ett medvetet (?) försök att få läsaren av brevet att virra bort sig, detta genom att frångå sakfrågan och fokusera på detaljer, vilket föga förvånande är ett gammalt välkänt retoriskt trick. När det handlar om hans pensionsförmåner så väljer han att helt bortse från det närmast astronomiska beloppet och fokuserar istället på längden på utbetalningsperioden, vilket givetvis är ett skenargument. Hur Clausen får pengarna är knappast väsentligt, även om jag för min del gärna skulle se att han fick dem utbetalade i kaurisnäckor, det är summan som är det som fullt berättigat uppfattas som stötande av alla normalt fungerande människor. Det skulle självfallet inte vara befogat med en pension på 100 miljoner oavsett vilken inkomst du har, men när man som Clausen redan lyfter ett åttasiffrigt belopp (plus alla ekonomiska förmåner som inte är inräknade i sammanhanget) så blir det hela närmast groteskt. De tio miljoner som Clausen har i årslön räcker t.ex., om vi nu använder oss av en ”valuta” som brukar vara gångbar i politiska sammanhang, till införskaffandet av inte mindre än 719424 100 grams Toblerone (13,90 st). Det innebär att Clausen, om han nu skulle vilja det, har råd att äta 1971 Toblerone om dagen, vilket motsvarar närmare 20 kg choklad och i praktiken innebär att han får trycka i sig en bit var 44:e sekund dygnet runt, året om. Det skulle antagligen göra honom tämligen äcklad (och abnormt fet), men äckel börjar väl i och för sig vara en av de mest frekventa konnotationer som ordet ”bankdirektör” väcker, så på så sätt är det väl en passande bild.

Kanske, men verkligen bara ”kanske”, hade det hela varit mera acceptabelt om Nordea hade varit en välskött bank utan tidigare skandaler, missförhållanden och ageranden som ligger på gränsen till det bedrägliga. Men så är, som alla vet, inte fallet. Det är visserligen sant att en del av Nordeas fonder har repat sig  under de sista åren, men om du tar igen 35 spänn av en förlorad hundring så kan du inte ens i din vildaste fantasi hävda att du har gjort en bra affär. Och utgångspunkten har ju i vissa fall, vilket analysföretaget Morningstars genomgång av de svenska bankernas fonder visar, varit vad som i princip inte kan beskrivas annat än som ett totalt bottenläge. Och från den positionen är det i varje fall svårt att röra sig nedåt, även om Nordea nog är en bank som faktiskt skulle kunna lyckas med den bedriften. Den fullkomligt urusla fondförvaltning som Nordea har ägnat sig åt innan han tillträdde sin post är givetvis knappast Clausens ansvar, men det är samtidigt inte heller något som därför på något sätt rättfärdigar nivån på hans ersättning. I den svidande granskning av bankvärlden som Joel Dahlberg gör i boken Bankbluffen visar det sig att bara omkring 10% av fonderna (det gäller i och för sig samtliga storbanker, inte bara Nordea) som lyckats slå sitt index, något som väl antyder att vad än bankerna kan tänkas saluföra för tjänster, så inte är de på något sätt kompetensbaserade. Dahlberg konstaterar helt frankt att: ”Jag kan inte tänka mig någon affärsverksamhet där man accepterar en så här hög grad av misslyckande. En tandläkare som misslyckas med sex av sju lagningar eller en kock som måste kassera nio av tio rätter, blir inte långvarig i sitt yrke. Men i fondbranschen är detta helt accepterat, det fortsätter år efter år” (s. 79).

Det faktum att de svenska bankerna fortsätter att generera extrema vinster trots att det verkligen går att ifrågasätta både deras agerande och deras faktiska ekonomiska kompetens och den arrogans, girighet och självtillräcklighet som den svenska bankvärldens representanter visar upp har naturligtvis till inte ringa del sin upprinnelse i det oligopol som den svenska bank- och finansmarknaden utgör. Ett fåtal stora aktörer delar upp marknaden mellan sig, pungslår sina kunder och förser dem i bästa fall med en tämligen dysfunktionell rådgivning (när den sistnämnda inte är direkt vilseledande), och ägnar sig i övrigt mest åt att sko sig själva på ett närmast teatraliskt demonstrativt sätt. När de sedan misslyckas med sin uppgift, vilket de gör med en närmast metronomliknande regelbundenhet, så kommer de kravlande, som hundvalpar som pinkat på mattan, och förväntar sig att någon annan ska städa upp efter dem. Allt i enlighet med den nyliberala devisen att man ska socialisera förlusterna och privatisera vinsterna, ett credo som vår nuvarande regering för övrigt också har som (inofficiellt) motto. Och egentligen ska vi väl inte förvänta oss något annat. I den solipsistiska värld som utgör marknadshögerns ideal är var och en sig själv närmast, och Clausens agerande är fullt förklarligt (och försvarligt) inom ramarna för den världsbilden. Att begära något annat är väl att begära för mycket, åtminstone av en bankdirektör…

http://www.e24.se/business/bank-och-finans/clausens-brev-till-nordeas-anstallda_3171490.e24

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13878624.ab

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ingvarpersson/article13879175.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13884379.ab

http://www.fokus.se/2011/03/pafageln-fran-ankdammen/

http://di.se/Default.aspx?pid=248058__ArticlePageProvider&epslanguage=sv&referrer=http%3A%2F%2Fwww.google.se%2Furl%3Fsa%3Dt%26rct%3Dj%26q%3Dnordea%2520fonder%26source%3Dweb%26cd%3D6%26sqi%3D2%26ved%3D0CIYBEBYwBQ%26url%3Dhttp%253A%252F%252Fdi.se%252FArtiklar%252F2011%252F10%252F18%252F248058%252FNordea-samst-pa-fonder%252F%26ei%3DLBC7TtfiCbDc4QTAiIytCA%26usg%3DAFQjCNESTwZAS9qIH1JjuWPx3nPA5dm7wQ

Ett lysande exempel på denna totala oförmåga att hålla de politiska rågångarna öppna är före detta SSU-ordföranden och samordningsministerns, tillika tilltänkte statsministerkandidaten, Jan Nygrens inlägg på Newsmill, där han utifrån en minst sagt ”befläckad” position argumenterar för det positiva i en utökad sammanblandning mellan den politiska sfären och näringslivet. Det finns enligt Nygren i princip enbart fördelar med en sådan utveckling, ett konstaterande som i sin naivitet gör att vi kanske bör vara tacksamma för att Nygrens påtänkta statsministerkarriär gick i stöpet. Samtidigt bör inlägget givetvis tolkas som en partsinlaga från Nygrens sida och sättas i relief till hans roll som styrelseordförande i den svenska lobbyorganisationen ISAK (Information och Samhällskontakt). Det faktum att Nygrens argumentation i rätt stor utsträckning kan tolkas som ett brandtal för lobbyismen vidkommande gör givetvis att argumenten blir om möjligt ännu ihåligare, men låt oss titta lite närmare på vad det är som Nygren faktiskt säger.

Tittar vi på de fördelar som kan utvinnas av ett ökat inflöde av personer med partipolitisk bakgrund till näringslivets aktörer så framgår det att det i första hand är näringslivets preferenser som Nygren gör sig till språkrör för. En smula häpnadsväckande är dock påståendet att företagen generellt sett har varit ”fjärmade från omvärlden” och uppenbarligen inte förmått att hantera en ”komplex verklighet” (floskelvarningen i den typen av påståenden är givetvis uppenbar), något som måste sägas vända på den gängse uppfattningen att det är politiken som existerar i en skyddad sfär, långt ifrån ”verkligheten”. Nu är det istället politikerna, eller i varje fall de före detta politikerna, som ska vägleda företagen i en svårhanterbar värld och inte minst hantera de etiska spörsmål som rör de företag som de representerar. Att Nygren själv i förbifarten nämner Lundin Oil men väljer att inte uttala sig i den frågan är kanske ett talande exempel på den etiska ”kompetens” som han hänvisar till, då Carl Bildts agerande i den frågan är ett lysande exempel både på att affärer och moral är två skilda ting och på att politiken och hedern väger lätt när de ekonomiska fördelarna blir uppenbara. Vad Nygren skisserar fram är en bild där den förutvarande politikern tjänstgör som ett mediatränat verktyg i företagets tjänst, och om han tror att den positionen skulle innebära att politikern ifråga blev något annat än ett tjänstvilligt verktyg i händerna på företagsledningen så är han mer än lovligt blåögd. Att han sedan framhäver USA som ett föredömligt exempel är minst sagt bisarrt med tanke på bl.a. Enron- och Haliburtonskandalerna, där inte minst Enron pumpade in pengar till det republikanska partiet i en historia som om något belyser problematiken med den utbredda lobbyingverksamhet som Nygren själv är en blygsam representant för, en verksamhet som i Enrons fall åtminstone moraliskt, om än inte juridiskt, närmade sig bestickning.

Vad sedan Sverige skulle ”vinna på” att höga företagschefer ger sig in i politiken låter Nygren vara osagt, och kanske ska vi vara tacksamma att de ”blygsamma” arvoden som våra politiker uppbär avskräcker näringslivets uppenbarligen betydligt girigare representanter från att ge sig in i politiken. Och kanske är det rentav ett incitament för att hålla nere politikerarvodena, om vi därigenom kan bidra till att hålla näringslivet borta från den politiska scenen. Vad svensk politik behöver är definitivt inte en Dick Cheney eller en Silvio Berlusconi, och det är väl ytterst tveksamt om näringslivets representanter har någon kompetens utöver den eventuella företagsledande förmåga som de besitter, eller åtminstone hävdar att de besitter. Att därför tro att de med automatik har något att tillföra den politiska sfären är ett påstående som nog kräver ett bättre empiriskt underlag än det lösa tyckande som Nygren ägnar sig åt.

De eventuella fördelar som politikern och den politiska verksamheten har att hämta vid en större sammanflätning med näringslivet förefaller också vara en smula ihåliga. Sejouren i näringslivet ska enligt Nygren ge en ökad förståelse för hur politiken fungerar på ”mottagarsidan”, dvs hur företagaren uppfattar och hanterar politiska beslut som rör hans vardag och verksamhet. Det kan väl i och för sig vara gott och väl. Men då är det kanske naturligt att vi utsträcker den typen av utbyte till att gälla samtliga samhälleliga sektorer, och det är givetvis oerhört viktigt att våra politiker får en inblick i hur det är att t.ex. tillhöra gruppen av ensamstående och lågavlönade småbarnsföräldrar och/eller att vara långtidsarbetslös och utförsäkrad, eller någon annan mindre glamorös och lukrativ del av den svenska vardagen. Det kan nog vara väl så viktigt för en politiker att få en inblick i hur politiken ”mottas” av de som inte har en fallskärm- eller en bonus att luta sig mot om någonting skulle hända, men den delen av verkligheten gör ju som bekant socialdemokratin i ”modern” tappning allt större ansträngningar att avlägsna sig ifrån. Och för övrigt räcker det ju, åtminstone om man ska tro Mona Sahlin, att göra studiebesök på en arbetsplats för att veta hur arbetarna har det. Det förefaller dock inte räcka med att göra ett studiebesök i ett styrelserum för att veta hur näringslivets elit har det, i det fallet kan man uppenbarligen bara lära sig genom att bli en fullfjädrad deltagare.

Nygrens beskrivning av det förutvarande särskiljandet mellan offentlig och privat sektor som ett stigma är givetvis ägnat att ge hans agerande en något mera gloriös inramning. Att han sedan framhåller jungianen och New Age-kramaren Odd Engström som den vite riddaren som gjorde hans egen karriär möjlig ger också en underlig bismak i munnen, då Engströms förhållande till Stenbecksfären var minst sagt devot. Men kanske är just frånvaron av intellektuell stadga, ideologiska riktlinjer och uttalade ståndpunkter en förutsättning för en politiker som vill göra karriär inom näringslivet, och att Nygrens inlägg är helt i avsaknad av någon form av kritisk reflektion understryker givetvis den slutsatsen. Några elaborerade analyser kan man kanske inte förvänta sig i texter av den här arten, men ett åtminstone översiktligt resonemang om faran med dubbla lojaliteter, kooptering och vänskapskorruption/nepotism hade kanske varit på sin plats. Den typen av frågeställningar lyser dock helt med sin frånvaro och finns givetvis skäl för det.

Vad Nygren först och främst vill göra med sitt inlägg är att slå ett slag för sin egen verksamhet som lobbyist, och att han framhåller PR-industrin som en ”kvalificerad tjänsteindustri” där det finns ”stor kompetens med bakgrund i alla partier” ska givetvis i första hand tolkas som att det här är ett sätt för Nygren att dels försöka få trovärdighet i det han ägnar sig åt och dels värva nya kunder som kan ge honom själv och det konsultföretag som han är ordförande för ytterligare intäkter. Att PR- och reklamindustrin är det närmaste vi i dagens samhälle kommer gammaldags bondfångare är en sak som vi kan lämna därhän för tillfället, men att Nygren, förutom hans uppenbara oförmåga att se de faror för demokratin som ligger i en sammanblandning av den ekonomiska och den politiska eliten, numera representerar en verksamhet som måste sägas vara både ett hot mot den parlamentariska demokratin och en informell maktstruktur som enbart gagnar de kapitalstarka är om något ett belysande exempel på hur långt socialdemokratin har avlägsnat sig från de ideal som den en gång försvor sig till. Men det är klart, i ett parti som blir alltmer marginaliserat på grund av ideologisk vilsenhet och politisk impotens, och där uppgivenhet snarare än politisk beslutsamhet är normen, är kanske en karriär i näringslivet till slut det enda som återstår om man vill ha något som helst inflytande. Och kanske är det agerandet lättare för en nutida socialdemokrat än vad det var för Faust, för den sistnämnde hade åtminstone en själ som han blev tvingad att sälja…

http://www.newsmill.se/artikel/2011/11/07/d-rf-r-g-r-alltfler-politiker-till-n-ringslivet

Men jag konstaterar samtidigt att George Orwells utläggning om ”nyspråk” i slutkapitlet av 1984 aldrig har varit mer aktuell än nu, men att den samtidigt är i det närmaste helt bortglömd. Så länge den satiren kunde användas för att kritisera andra samhällen än vårt eget var den användbar, när den kan riktas mot oss själva blir den bara obehaglig….

Till att börja med kan vi konstatera att spöket ifråga inte har gett ifrån sig några ljud, frånsett ett tämligen oartikulerat skrik, och det är därför svårt att bilda sig en korrekt uppfattning om eventuell nationalitet. Den första slutsatsen är givetvis att det handlar om en norrman, men det finns ingenting som talar emot att det lika gärna kan vara en svensk. Det finns gott om svenskar som arbetar i vårt västra broderland och det finns tydliga indikationer på att det här kan vara en av dem. Spöket ifråga beskrivs som en medelålders man med glasögon och rutig skjorta, och det är i varje fall ingenting i den utstyrseln som motbevisar teorin om att det handlar om en svensk. Nu är det givetvis så att inte alla norska spöken har lusekofta på sig, men man kan tycka att ett ordinärt norskt spöke närmast av nödtvång bör bära ett par skidor under armen, åtminstone om det vill behålla sin trovärdighet. Så mycket talar alltså för att det handlar om ett svenskt spöke.

Vad som kännetecknar spöken är oftast att de inte fått frid och därför har svårt att lämna sin tillvaro på jorden. Men det är inte enbart spöken som karaktäriseras av att tillvaron känns osäker och plågsam, det gäller i lika hög grad de olyckliga som blivit utförsäkrade efter gemensamma ansträngningar av den borgerliga regeringen och Försäkringskassan. Ekonomisk otrygghet parad med en sjukdomsbild av mer eller mindre allvarlig art kan få vem som helst att vandra runt som en osalig ande, och en hel del talar alltså för att det som visat sig på Förskolan i Ålesund kan vara en av dem som fallit offer för det borgerliga angreppet på socialförsäkringssystemet.

Det behöver dock inte vara riktigt så illa, för mycket av det som kännetecknar ett spöke passar också in på en av de ”lyckliga” som anställts vid de bemanningsföretag som under de senaste decennierna vuxit upp som (mögel)svampar ur jorden. Den fasta personalen på förskolan har rapporterat att spöket gjort att de känt sig ovälkomna på sin arbetsplats, och det är givetvis en känsla som lätt infinner sig när man från ledningens håll gör mer eller mindre förstulna ansträngningar för att bli av med den fasta personalen, för att sedan kunna ersätta den med inhyrd dito. Spöken har också en facklig organisationsgrad som ligger i botten även i ett internationellt hänseende, och det ökar givetvis deras attraktionsförmåga ur bemanningsföretagens perspektiv. Att de sedan gärna jobbar under kvällar och nätter utan ob-ersättning är knappast någon nackdel, och de uppvisar överhuvudtaget en flexibilitet i sitt arbetsliv som kan få vilken marknadsliberal som helst att dregla. Att de dessutom har en något kuslig framtoning bidrar givetvis starkt till att skärpa disciplinen på arbetsplatsen, och det blir med största sannolikhet inte så mycket ”onödigt tjafs” från övriga anställda om obetald övertid och lönedumpning när man tvingas konkurrera med en ”arbetstagare” som aldrig tar lunchrast och som knappast är i behov av en lön som behöver vara pensionsgrundande.

Så mycket talar alltså för att det är den svenska borgerliga regeringen som ligger bakom hemsökelsen i Ålesund. De medel som från norskt håll tillgripits för att bemöta spöket ifråga kan därför inte bedömas som annat än otillräckliga. Det kan givetvis ge en viss trygghet för personalen att bära ett kors runt halsen, och det symboliska i att vi alla har ett kors att bära så länge vi har en borgerlig regering är givetvis en uppenbar slutsats, men det lär knappast bidra till att det hela får ett slut. Samma dystra prognos måste också lämnas vad det gäller inkallandet av ett medium, för det är nog i det här sammanhanget ett alldeles för trubbigt vapen. Vad som istället krävs är med största sannolikhet ett starkt fackligt engagemang och en solidarisk och välfungerande arbetsmarknadspolitik. Först då kan det äntligen bli ett slut på de spökerier som förpestar vår, och uppenbarligen även norrmännens, tillvaro.

http://www.barnehage.no/no/Nyheter/2010/Mars/Ba-healer-jage-spokelse-fra-barnehage/

http://www.op.no/jobb/article5034832.ece

http://www.dn.se/nyheter/varlden/andeutdrivare-mot-dagisspoke-1.1065609

Nåväl, jag måste väl trots allt konstatera att jag kanske inte direkt ligger sömnlös och undrar över vad som ska göras med mina kvarlevor efter det att jag har vänt näsan i vädret, och självfallet unnar jag den som tycker om just den typen av attraktioner ett rejält fyrverkeri (själv har jag alltid varit måttligt entusiastisk för raketer och romerska eldar). Men att slänga ut minst 3000$ (vilket var den prisuppgift jag fick fram vid en hastig koll) för lågbudgetvarianten av ett fyrverkeri som festföremålet visserligen får delta i, men knappast titta på, känns inte som världshistoriens bästa investering (även om den faktiska kostnaden bara drabbar ens dödsbo). Det hela går ju givetvis att lösa på ett betydligt billigare sätt genom att man köper upp sig på en samling mera ordinära raketer och sedan bränner av dem, samtidigt som man försiktigtvis smyger sig undan och tömmer ner askan av sin käre anhörige i sjön medan övriga deltagare i ceremonin har blicken fäst mot skyn. Men det förstulna i den typen av hantering lägger kanske mer sordin på stämningen än vad stunden kräver, och vårt kulturella överjag har noga inympat i oss att vi inte ska spara några kostnader när det gäller hanterandet av våra döda.

Och nog verkar det erbjudande som begravningsbyrån (?) Angels Flight har plockat fram påminna mer om en lyxkryssning än om en begravningsakt. Lyxbåtar, månsken och levande musik förknippar jag kanske inte i första hand med begravningsriter, men jag inser att min smak nog är konventionell i överkant. Samtidigt kan jag på sätt och vis inte låta bli att finna det en smula lockande att det fyrverkeri med vilket vår döde vän lämnar oss, till skillnad från T-forden, kan fås i hur många färger som helst. Vårt liv må ha varit grått och trist, men vi lämnar det bokstavligen med en knall och med ett färgspel som kan få Jackson Pollock att blekna av avund.

Man behöver dock inte ha sett ”The Big Lebowski” för att inse att det kan vara förknippat med vissa problem när man försöker göra sig av med aska under förhållanden som kanske inte är direkt lämpade för just detta. Nu är det självfallet så att risken att askan bokstavligen hamnar i ansiktet på den som försöker avyttra den radikalt bör minska med det här tillvägagångssättet, men alla som har stått en iskall decembernatt och försökt få fjutt på några ynkliga nyårsraketer vet att det sällan går riktigt som planerat. Moster Tekla må ha varit en blindgångare i hela sitt liv, men när man (äntligen?) ska säga sitt sista farväl till tanten vore det ju bra om hon också verkligen gav sig av, och inte bara låg kvar och pyste vid sjökanten. Och nog för att hon kunde vara bitskt när hon levde, men därifrån till att spränga fingrarna av sina släktingar kan steget tyckas vara långt. Dessutom är ju ballistik, åtminstone när den tillämpas på mera elementär nivå, inte någon exakt vetenskap, och det är väl inte alltid raketbanan blir den avsedda. En av mina barndomsvänner hade under en kort period en viss förkärlek för raketuppskjutningar, men hans raketer verkade för det mesta vara mer förvirrade än en genomsnittlig centerpartist och kunde hamna precis var som helst. Ibland lämnade de knappt marknivå, medan det vid andra tillfällen verkade finnas en inbyggd bumerangeffekt i dem, för de kom tillbaka lika fort som de gav sig av. Och även om man kanske inte ska överdriva det formella och sorgbundna i det här sättet att sprida aska (det verkar ju av förespråkarna onekligen framställas som något av en happening) så blir kanske stämningen inte riktigt den rätta om deltagarna tvingas ducka eller fly undan när farbror Fingal gör ett sista besök hos sina anförvanter.

Avslutningsvis måste jag ändå konstatera att jag självfallet inte missunnar någon som vill få det här slutet på sin jordbundna tillvaro en sista raketfärd, och jag ser fram emot att det här initiativet följs av andra förslag i samma fördomsfria riktning. Våra hobbyer och intressen kan därigenom tillåtas prägla inte bara vårt liv, utan även vår död. Golfentusiasten skulle givetvis kunna låta fylla en samling golfbollar med sin aska, och dessa kunde sedan slås ut över sjön av medlemmarna i hans golfklubb, bibliofilen kunde få sin aska utblandad i bläck som sedan används i en nyutgåva av favoritförfattarens samlade verk, den inbitna skidåkaren kunde låta sig förvandlas till en valla (om än inte av klistersort) som sedan kunde gnuggas ut i ett lämpligt skidspår av de av hans anhöriga som delar hans intresse för vintersport, m.m., m.m. Möjligheterna är legio, och det är som vanligt bara vår fantasi (och våra hämningar?) som begränsar oss. Själv överlåter jag med varm hand (eller kanske snarare kall hand eftersom det förutsätter att jag är död) hanterandet av mina kvarlevor till den som känner sig manad att ta hand om dem. Oavsett vad som händer har jag en stark känsla av att jag inte kommer att opponera mig.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/foretagare-vill-infora-fyrverkeribegravning-1.1066573

http://www.firework-review.org.uk/features/peters_ashes/index.htm

http://www.creativecremains.com/style.html

http://www.angels-flight.net/

Nu är det självfallet så att en skrivakt alltid är en ensam historia, och vem kan någonsin säga att man skriver för någon annan än sig själv? Men när banaliteten i vad som ofta förefaller vara rena dagboksanteckningar samtidigt interfolieras med genomskärningar av den skrivandes privatliv blir resultatet ett urholkande av både en eventuell privatsfär (som dessutom förefaller krympa allt mer) och av värdet på det som sägs. Cancertumörer avhandlas i samma andetag som de senaste bilderna från semesterresan visas upp, kärlekshistorier redovisas lika pliktskyldig som de fynd man gjort på den senaste rean, bilder på barnen uppblandas med en redovisning av vad man ätit till frukost. En överblick av bloggosfären leder oundvikligen till att vem som helst kan få lust att travestera Wittgenstein, för nog är det uppenbart att ”vad man icke kan tiga om, därom måste man tala”. Och den uppenbara frågan är vad som egentligen finns kvar när allt har visats upp? Vi lever kanske, som många också hävdar, i ett exhibitionistiskt samhälle, och kanske får vi vår identitet av det vi visar upp, av det vi låter alla andra ta del av. Vi är som små barn som skriker efter uppmärksamhet, som kräver att någon ska titta på oss när vi visar upp våra färdigheter. Men om ingen kan höra dig skrika i rymden är det väl frågan om det går så mycket bättre i cyberrymden, och när ditt skrik dränks av miljontals andra så är det väl knappast troligt att någon verkligen hör dig. Den spegling i andra som vi tror oss få genom det vi skriver är kanske i själva verket en narrbild, och när vi förvränger och exponerar de innersta skrymslena i vår identitet för att bli älskade och uppskattade bör vi kanske vara medvetna om att vi förvandlar det som är värdefullt till allmängods, och att vi riskerar att förlora vår identitet just genom att dela den med alltför många, genom att dränka den i ett flöde där den till slut bara kan urskiljas av oss själva, och knappt ens det. Vi kolporterar oss själva, och vi gör det dessutom gratis. Och finns det något pris så är det bara vi själva som får betala det.

Så, med tanke på det som avhandlats ovan, varför starta ännu en blogg? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Som säkert redan framgått, åtminstone mellan raderna, anser jag mig själv vara helt ointressant som person, och den som letar efter avslöjanden av mer eller mindre ”sjaskig” och/eller intim natur bör nog ägna sin tid åt något annat än att läsa det jag skriver. Jag har inte heller några som helst anspråk på originalitet, och de reflektioner som jag gör är med största sannolikhet i grunden lika triviala som de fenomen jag just kritiserat. Det är få förunnat att vara originella, och det är ännu färre som förmår att vara det på ett ”konstruktivt” och intressant sätt, och jag tror knappast att jag tillhör den sistnämnda grupperingen. Jag ser skrivandet mera som ett sätt att slipa av en del tankegångar, att få klarhet (i den mån det någonsin är möjligt) i vissa företeelser som förefaller mig vara tämligen obegripliga (vilket inbegriper tämligen mycket av vad den här världen har att erbjuda), och som ett sätt att avreagera mig över saker och ting som irriterar mig och förefaller mig bisarra, ologiska och absurda. Om det sedan roar någon annan så må det väl vara hänt, och det är självklart inget negativt. Men det skulle vara mig fjärran att rekommendera, eller förvänta mig, att någon ska läsa det jag skriver. Ett liv genom texter behöver inte vara fel, men det är kanske inte just mina texter det handlar om i så fall, och det skulle vara förmätet att hävda att det inte finns bättre ”textmässigt” sällskap än en blogg, oavsett vem som har skrivit den. Men jag lämnar givetvis det slutgiltiga avgörandet till en eventuell läsare, för till syvende och sist är valet ditt. Om det sedan också är fritt är en helt annan fråga, som jag föredrar att vänta med att svara på.